Rätten till liv och frihet är okränkbar!
Den 21 januari 2002 mördades den modiga kurdiska kvinnan, Fadime Sahindal i Uppsala. Hennes far är skäligen misstänkt och häktad för brottet. Den brutala och kriminella handlingen har lett till starka känslor hos allmänheten, i synnerhet hos kurder i Sverige. Med anledning av mordet på Fadime pågår en omfattande diskussion i samhället, alla frågar sig hur detta kunde hända och varför?
Det förs fram olika förklaringar om orsaken till mordet och synpunkter på åtgärder för att kunna hindra att liknande händelser upprepas. En likartad samhällsklimat rådde även när den kurdiske tjejen Pela mördades i irakiska Kurdistan. Vi, 10- tusentals kurder i Sverige är och förblir en viktig del av det svenska samhället. Våra barn och barnbarn växer upp och kommer att göra det i Sverige. Det är det svenska samhällets demokratiska och humana värderingar som har öppnat dörren till en fristad här i landet för oss som har flytt undan förtryck och risken för förintelse. Därför vill vi inte känna tacksamhet för detta men VI ÄR STOLTA ÖVER DET DEMOKRATISKA OCH HUMANA SVENSKA SAMHÄLLET som vi lever i och får vara och uttrycka oss som kurder utan rädsla och förföljelse som vi inte får göra i vårt hemland. Och därför känner vi oss förpliktade att vara förtrogna för de demokratiska och humana värderingar där jämlikhet och jämställdhet utgör en av dem grundpelarna i samhället. Inget kommer att förhindra oss att fortsätta med vår existens och vår verksamhet i denna riktning just för att bl.a. förhindra att våra systrar som Pela och Fadime blir offer för brutala mord och vi alla andra också får skulden för detta. Våra ungdomar och barn, kvinnor och män som skäms för och inte vågar framträda med sina riktiga etniska tillhörigheter varje gång nyheterna om ett kriminell och primitiv mord som har begåtts av en kurd fyller löpsedlarna, blir varken tillgång eller resurs för att utveckla jämlikhet, jämställdhet och demokrati i det svenska samhället. Med hänsyn till den kortfattade bakgrunden vill vi, undertecknade representanter för kurdiska föreningar i Sverige, med denna manifestation understryka vår inställning i denna viktiga frågan ännu en gång:
Mordet på Fadime är brutalt, avskyvärt, fegt och primitiv. Det förtjänar all uppmärksamhet och fördömande.
· Inga motiv, varken kulturella, politiska eller annat får varken accepteras eller rättfärdiga våld mot våra kvinnor och döttrar, vare sig det förekommer som ett hot, misshandel eller mord.
· Rätten till liv och frihet är okränkbar. Varje handling som riktar sig mot dessa grundläggande rättigheter, oavsett motiv och bakgrund, fördöms och bekämpas med all kraft av Kurdiska Riksförbundet (KR), Kurdistans Kvinnoförbund (KKF), Kurdiska Ungdomsförbundet (KUF) och dess medlemsföreningar runt om i landet.
· Varje form av hot och våld mot kvinnor och tjejer är oacceptabel.
· Vi, kurder som är organiserade i undertecknade kurdiska organisationer i Sverige, fördömer användandet av våld mot våra systrar, de kurdiska tjejerna och kvinnorna, och understryker att dessa handlingar har inget med kurdisk kultur att göra. Dessa PATRIARKALA och PRIMITIVA inställningen mot våra systrar kommer även i fortsättningen bekämpas av oss. Dessa kvarlevor av patriarkala och medeltida värderingar som kommit till sina yttersta uttryck genom de morden på unga kurdiska kvinnor har fördömts och bekämpats av oss. Vi kommer att fortsätta med alla våra krafter med den verksamheten.
· Vi undertecknade, kvinnor och män, unga som gamla har arbetat i åratal i våra föreningar för jämställdhet och jämlikhet. Denna verksamhet kommer även i fortsättningen bedrivas med alla medel så att grunderna för våld mot kvinnor och tjejer inom den kurdiska gruppen försvinner.
· Vi uppmanar allmänheten, alla berörda personer, organisationer och myndigheter att förhindra att stämningen med anledning av mordet på Fadime utnyttjas av främlingsfientliga och rasistiska krafter.
· Vi, undertecknade anser att de som förknippar morden på Pela och Fadime med kurdisk kultur, etnicitet och identitet och därmed lägger skulden på alla kurder går i själva verket i mördarnas led genom att göra dessa mördare anonyma personer bland mer än 30 miljoner kurder och mer än 40 000 kurder bosatta i Sverige. Därför att dessa mördare blir ett dropp i havet och försvinner i stället för att lokaliseras, lyftas upp på ytan, fördömas och bekämpas var de än befinner sig.
· Föreningar och samhällen där det inte råder jämlikhet och jämställdhet kan aldrig vara demokratiska. Detta har varit och är vår grundläggande utgångspunkt i vår verksamhet både för kurder i Sverige, för vår frihet och demokrati i vårt land Kurdistan och för vårt förtryckta folk i Kurdistan.
· Vi uppmanar alla goda krafter för jämlikhet, jämställdhet, frihet och demokrati att samarbeta för att bekämpa de onda krafterna och värderingarna, vare sig dem förekommer bland kurder i form av mordet på FADIME eller de som önskar att alla kurder avrättas och mördas av hemländernas regimer.
· Vi uppmanar alla som känner sig berörda och vill bekämpa värderingarna som har lett till mordet på FADIME att undvika förenklade, generella och förhastade bedömningar och slutsatser för personliga eller andra eventuella vinstsyften.
Keya Izol ordförande Kurdiska riksförbundet
Seyran Duran ordförande Kurdistans Kvinnoförbund
Amer Saleh ordförande Kurdiska ungdomsförbundet
KRF:s ordförande Keya Izols tal vid Manifestation för Fadime, 26.01.2002/Medborgarplatsen-Stockholm
"Mordet på Fadime är kränkning av människovärdet"
Idag har vi samlats för att hedra minnet av Fadime som blev offer för en omänsklig kriminellt mord. Fadimes död har väckt starka känslor hos kurder, andra etniska folkgrupper och hos den svenska allmänheten. Många av oss är fortfarande upprörda över det brutala mordet på Fadime.
Mordet på Fadime är kränkning av människovärdet och en klar övergrepp på oss alla som tycker att jämlikhet och jämställdhet är en av grundpelarna av vår samhällssyn. Det är en svart fläck för de som med sin tysthet inte hindrat detta. Vi alla berörs av detta dåd och det är därför den väcker den så starka känslor hos så många. Det brutala och omänskliga mordet är också en attack på rätten att leva och måste fördömas med all kraft. Kurdiska riksförbundet har tillsammans med andra riksorganisationer fördömt mordet och tagit klart avstånd från det. Det omänkliga kriminella handlingen som tog Fadimes liv har med sig startat en bred debatt om värderingar traditioner och kulturer, om integrationspolitiken, om segregation och utanförskap.
I vissa medier har den kurdiska kultur och traditionen visats som orsak för mordet. Den kurdiska gruppen på 40 000 människor blev återigen måltavla för olika attacker. Idag upplever vi ännu en gång en bred klappjakt på kurder i Sverige. Främlingsfientliga krafter i Sverige har fått näring genom denna tragiska händelse. Vi får dagligen tiotals hat och hot brev och samtal till vår kansli. Detta trots att alla kurdiska organisationer fördömt och tagit avstånd från dådet.
Denna häxjakten drabbar i första hand oss kurder som grupp men den kommer också att drabba andra invandrargrupper och mångfalds perspektivet i det här landet. På sikt kommer vi alla drabbas av detta och den skadar klart kampen för jämlikhet och jämställdhet. Mordet på Fadime är så pass tragisk och omänskligt att vi bör i första hand koncentrera oss på hur vi kan bekämpa de gamla och omänskliga tänkande som ändå finns hos många av oss för att förebygga eller hindra liknande fall i framtiden. Vi måste medan vi fördömer och tar klart avstånd på mordet Fadime också ta en fundering hur vi tillsammans kan samla våra krafter för att gå vidare. Beskyllningar som riktats på den kurdiska kulturen har i dagarna också riktats på invandrarorganisationerna. Invandrarorganisationer får kritik för att vara sk "manliga" organisationer och att de inte gör tillräckligt mycket för att bekämpa dessa omänskliga tendenser inom sina respektive grupper. En del personer som försöker göra profil av det tragiska händelsen föreslår vidare olika åtgärdspaket för samhället. "Integrations körkort", "Begränsning av individens rättigheter", "granskning av invandrarorganisationers verksamhet." osv. Dessa grundlösa påståendena om den kurdiska kulturen om invandrarorganisationernas insatser och de oseriösa åtgärdspaket betraktar vi som mycket farliga argument och synpunkter som vi kommer att bekämpa utan tvekan.
När vi på ena sidan uppmanar alla för respekt för den enskildes liv och rättigheter kan å andra sidan inte verka för begränsning av dess rättigheter. Mångfaldsperspektivet är livsviktig den kan inte förkastas. Kurdiska riksförbundet, tillsammans med alla andra invandrarorganisationer i Sverige har mycket viktig roll i mångfaldens Sverige och deras samhällsinsatser är och förblir en garanti för kampen för jämlikhet och jämställdhet. Majoritetssamhället bör satsa mer resurser på dessa organisationer som gör stora samhällsinsatser i Sverige.
Mordet på Pela och Fadime kommer naturligtvis föra vidare också den interna debatten inom den kurdiska gruppen. Vi som riksorganisationer har deklarerat klart och tydligt och jag upprepar här inför er alla, att vi kommer inte visa någon tolerans för de gamla tänkande som berövar flickornas rättigheter, som behandlar pojkar och flickor olika, som tar till våld mot sina närmaste och som inte respekterar människovärde och jämlikheten mellan könen. Dessa riktlinjer kommer utgöra vår prioriterad handlingsplan inför närmaste framtiden. Den som bryter mot denna kommer föraktas och fördömas av den kurdiska gemenskapen i Sverige. För att uppnå en rättvis jämlikhet bör vi få hjälp från det svenska samhället.
Denna svåra uppgift kan klaras endast om alla berörda bidrar med sitt sätt. Integrationsdepartementet, Invandrarorganisationer, myndigheter måste på allvar ta fram en strukturell och systematisk handlingsplan för att ta upp dessa frågor. Vi anser att denna handlingsplan skall vara permanenta verksamhet som stöds av samhället och som bedrivs av etniska organisationer. Men det också viktigt att fler och fler engagerar sig för detta inte bara när en tragisk händelse inträffar utan efteråt också. Massmedia som granskar och bevakar dessa händelser bör vara försiktiga i sina bevakning och undvika sin fokusering på kultur och tradition.
Ett extremt synsätt eller handling som förkastas och inte accepteras av majoriteten kan inte belastas till en hel folkgrupps kultur. Dagens manifestation visar ännu en gång att den kurdiska gruppen med sina organisationer i spetsen fördömer mordet på Pela och Fadime och deklarerar att vi kommer fortsätta vår kamp för jämlikhet och jämställdhet inom den kurdiska gruppen för att förebygga nya offer. Vi minns både Pela och Fadime med all respekt, må de vila i frid. Deras insatser för denna kamp är ovärderliga.
Kurdistans Kvinnoförbunds tal vid Manifestation för Fadime, 26.01.2002/Medborgarplatsen-Stockholm
"Vår
FADIME!" 
Den 21 januari larmade de svenska massmedierna att vår unga, vackra, starka, målmedvetna och självständiga FADIME hade blivit mördad. Mördad av sin egen far. Sorgen och chocken spred sig som ett svart moln i hela Sverige. Det finns inga ord som kan beskriva den brutala avrättningen. FADIME kämpade länge för att befria sig från den fast kedjade omgivningen, men tyvärr friheten tog hennes liv.
FADIMES starka självförtroende och hennes vilja till friheten smittade av sig till många andra. En kämpe in i det sista. Då hon vågade ge sig av till den plats där hon visste att när som helst skulle hennes liv ta slut. Ingenting kunde stoppa henne för att försöka nå sina mål, att utbilda sig och hjälpa andra utsatta tjejer. En modig och stark tjej som kunde uttrycka sina känslor och åsikter utan att vara rädd för någon. En tjej där hatet inte existerade i hennes personlighet. Hon påbörjade en kamp trots att hon kände till konsekvenserna .
FADIME sökte upp oss på Kurdistans Kvinnoförbund och Kurdiska Riksförbundet år 1998. Då konflikten mellan henne och hennes far började. Hon kände inte till att det fanns någon kurdisk organisation i Sverige. Hon kunde inte ens tala sitt eget modersmål Kurdiska eller Turkiska. Alltså FADIME kände inte till sin egen identitet. Vem skall vi skylla på? Är det familjen, den kurdiska omgivningen eller samhället i allmänhet? Är det kulturen, religionen eller den etniska identiteten? Det vi alla är medvetna om är att Våld mot kvinnor förekommer över hela världen. Den som utför våld mot en kvinna visar tecken på maktmissbruk och förtryck, där orsakerna till agerandet visar svagheten hos dessa män. Det kallas PATRIALKALISM . Det förekommer i hela världen, inte bara hos oss kurder. Alla bör ta sitt ansvar för att bekämpa patrialkalismen och kämpa för jämställdighet och frihet.
Det är inte första gången vi kurdiska kvinnor förlorar våra medsystrar. Kurdernas kamp för frihet och mänskliga rättigheter under historien har visat att vi har förlorat tusen tals kvinnor som har kämpat för rättvisa och mänskliga rättigheter. FADIME kom in i denna kamp och blev martyr för friheten.
Vi lever här och nu i Sverige. Det moderna och demokratiska samhälle. Ett samhälle som har sina normer, lagar och värderingar. Våra barn är den nästkommande generation. Låt oss uppfostra och utveckla en generation utan Våld, Särbehandling och Förtryck. Vi kurder som lever i exil bör lära och ge våra barn rätten till frihet och mänskliga rättigheter, samt rätten att vara en individ, att kunna bestämma över sitt liv och sin kropp. Vi bör sluta särbehandla våra flickor och pojkar. Alla är lika värda. Vi riktar oss i första hand till pappor, makar och bröder som missbrukar ordet heder till våld. Vad betyder begreppet HEDER för Er?
Ligger hedern i kvinnans kropp. Eller? Egentligen, kurdernas heder är deras land, som ockuperats av fyra länder. Hedern låg inte på FADIMES axlar.
Vår FADIME!
Vi på Kurdistans Kvinnoförbund i Sverige lovar dig att fortsätta din kamp för frihet och rätten att vara en individ, rätten att få bestämma över sitt liv, bekämpa kvinnovåldet och rätten till jämlikhet både här och i Kurdistan.
FADIME! Du har sagt att du har förlorat allt. Där har du fel. Du har vunnit en stor kamp, kampen för frihet, men tyvärr kostade det ditt liv.
Din far tog ditt liv, men din skäl och din frihetsanda kommer att leva vidare och sprida sig som ljusstrålar bland oss.
VI GLÖMMER ALDRIG DIG ALDRIG MER FADIME
Kurdistans Kvinnoförbund i Sverige (KKFS)
Hama Dostan
Fadime levde bland oss, men hon berövades sitt liv för kärleken. Kärleken var övermäktig, och i den sanna kärlekens land frågar man inte var man kommer ifrån, vilken religion eller hudfärg man har. Men konsekvensen för detta modiga val är oerhörd, inte många hårt hållna flickor i Sverige skulle kunna drömma om något sådant.
Genom åren har jag läst om flera liknande tragedier, och fallen behandlas likadant av massmedia. Massmedias fega roll. Man försöker vände uppmärksamheten till ett annat håll. Istället för att mer uppmärksamma Fadime som person och de bakomliggande orsakerna som berövade Fadimes liv, debatterar man om nya lagändringar, att diskutera frågan, för att inte upprepa tragedin och förebygga problematiken. Massmedia skall ge en individuell bild av sådana tragedier. Istället ger de kollektivt bild, de ger uppmärksamhet åt frågan om att ett folk inte ska bli utpekade. Svenska folket är ett individuellt medvetet folk, det är förnedrande för svenska folket att massmedia tror - att de skulle lägga skulden på en hel folkgrupp.
Förekomst av alkoholmissbruk och knark - är inte någon västerländsk kultur. Den som gör sig skyldig till incest skyller inte sitt brott på västerländsk kultur. Mordet på Fadime är en barbarisk handling och hör inte hemma vare sig i min eller någon annan kultur.
Denna tragedi är ett symtom på ett hemskt och undangömt problem. Detta upprör alla svenskar som invandrare. Men det finns ett annat faktum i dagens demokratiska Sverige bor tusentals hårt hållna flickor runt om i landet. De har inte Fadimes mod att göra upprör mot föräldrarna, välja partner, studera eller bestämma över sina liv. Många lever under hot och förtryck och blir tvångsgifta. Dessa flickor smärta är bortglömd, det är tabu i Sverige att tala om dem. De göms undan under billiga kulturförklaringar för problemet.
I mitt hemland finns några få islamiska skolor men endast för dem som vill bli mulla. I Sverige har man öppnat mängder av muslimiska skolor. Brister i undervisning på dessa skolor är många gånger uppenbara jämförda med svenska skolor. Och då ska vi minnas att de flesta av dessa barn som går där redan har förlorat flera år av utbildning pga. flykten! Jag läste i en intervju med en svensk lärare i VLT om en muslimsk skola i Västerås.
Kvinnliga anställda hade fått kommentarer om sitt utseende och blev ombedda att sätta upp håret . När en svensk lärare erbjöd sig att ha musik med barnen fick hon höra av rektorn att det kunde locka barnen till synd - att de då kanske ville dansa och röra vid varandra. När ett barn i skolan berättade att det fick stryk hemma ansåg rektorn att man skulle avvakta med anmälan till sociala myndigheter.
Dessa barn är hårt inramade hemma , och de blir också inramade i skolan med hjälp av svenska myndigheter Man bor i Sverige men förbereder sig som om barnen ska återvända hem, de vistas i Sverige men de bor egentligen i hemlandet... Man har ingen att vända sig till om man har behov av att tala med någon. Hur ser framtiden ut för dessa barn ?! När svenska myndigheter inte ens bryr sig att anmäla rektorn för att han brutit mot anmälningsskyldigheten. Kultur och värderingar är något som vi lär oss i livet, och hela tiden ändrar dessa värdringar sig. Var en har sina förklaringsmodell. I min bekantskapskrets känner jag till ett tiotal kurdiska flickor som har pojkvänner som inte är kurder. Papporna dödar inte flickorna och jagar inte bort pojkvännerna!.
Kurderna är muslimer, men de är väldigt radikala jämfört med Saudi Arabien och Iran. En av de irakiska kurdiska lokala regeringenss ledande person har beslutat att det högsta och strängaste straffet ska gälla för handlingar som den mot Fadime. Kvinnor har viktiga roll i kurdiska lokal regeringar! Kurder är en etablerad och högt utbildad grupp i Sverige. De finns i alla högutbildade yrken, bara i läkaryrket finns det mer än 350 med kurdisk bakgrund, i en liten stad som Västerås räknade man en gång till 18 läkare. Det finns ju också kända kvinnliga politiker och sångerskor! Och också stenåldersmänniskor, psykiskt sjuka människor. Det är illrelevant att mordet är kulturellt, det som är relevant, vad man göra för at stoppa och förebygga problemet. Sexualitet är väldigt inramad i den muslimska länder, den är tabu, den religiösa tron har också överordnad roll när det gäller kontroll över sexualitet. Det är livsviktigt med heder, lika viktigt som man andas eller andras omdöma om en. Vad ska andra säga?! Man har kontroll över andra, och andra har kontroll över en. Dessa människor är extremt konservativa och oföränderliga.
Tiden förändras och människornas också förändras med tiden. I mitt land har det brutit ut en kamp mellan radikala förespråkare och dessa extrem personer som är starkt präglade av svart-vitt tänkande. "Flickan är horen, och måste dödas!" Från sett grymhet i mordet, är handlingen feg och egoistisk. Man släcker ett liv för att personen själv skulle få tillbaka sin förlorade heder, sitt förlorade ansikten. För att han ska gå rak i rygg igen bland folk. De människor som säger att de förstår pappan tänker enligt min meningen som pappan! Integrationsminister Mona Salin säger hur mycket Fadimes mod betytt för flickor runt om Sverige, men nu avskräcker mordet på Fadime många hårt hållna flickor som haft tankar att bestämma över sina liv.
Hedersmord är ett nedsättande ord för offret, man skall döpa den till något annat. Man måste markera att man inte tolererar brutala mord. De har ett omänskligt vrängd smutsigt, och förtyckande tänkande som man måste agera emot på alla plan - också språkligt. Statsminister Göran Persson säger "det är viktigt att betrakta mordet som det brott det är". Statsministern måste se det med andra ögon. Detta grymma mord på en ung oskyldig flicka måste likställas med en terroristhandling. Och dömas enligt lika hårt.
Mordet är i sig en terroristhandling mot Fadime. År in och år ut, varje dag har hennes liv svävat i fara, att leva under hot, hela tiden var hon medveten om att hon skulle dö. Och så blev det. Om detta är inte en terrorist handling, vad är en terrorist handling för något?! En del kanske inte tror att mordet går att definiera som terroristhandling, som ju vanligen avser terrorism mot en stat, nation, eller politisk falang. Jag och många andra har en annan uppfattning. Jag har själv levt under hot och fara. Jag vet vad jag talar om. Människor som utför sådana grymma handlingar hör inte hemma i ett fredligt och demokratiskt samhälle. Mordet på Fadime är inte första och blir inte sista om man inte agerar kraftigt tillsammans mot barbariska handlingar.
Man hedrar Fadime och hennes mod genom en lagändring, och att jämställa dessa mord med terroristhandlingar. Samtidigt att allas ansvar att ta avstånd att agera, inte tolererar och ta på allvar för att åstad komma förändringar. Detta kunde avskräcka dem som hotar och smider planer för att förstöra andra unga kvinnors liv.
"En feministisk politik måste vara anti-rasistisk"
De senaste årens debatter om hedersmord, gruppvåldtäkter, könsstympning och arrangerade äktenskap har präglats av en högst problematisk föreställning om invandrare och kultur. Under rubriken "Sveket mot flickorna" (OM 11/01) för Kristina Hultman ett resonemang som går helt i linje med de beskrivningar som vi dagligen matas med i media. Hultman skriver utifrån sin position som feminist. Det är som feminist hon hävdar att Sverige sviker de unga tjejer som hamnar i en konflikt mellan det hon kallar en "kyskhetskultur" och den svenska "jämställdhetskulturen". I Sverige hittar vi, enligt Hultman, denna kyskhets- eller hederskultur bland "medborgare med rötter i Asien, Mellanöstern och delar av Afrika".
Hultmans resonemang bygger på flera problematiska antaganden. Bland annat begår hon misstaget att skapa en gemensam kulturell bas för ett mycket stort antal människor när hon gör Asien, Mellanöstern och (delar av) Afrika till ett. Detta är ett jättelikt geografiskt område med en mängd olika nationaliteter och etniska grupper, vilka samtliga genomkorsas av stora skillnader beträffande religion, kultur och klass. Vidare talar Hultman om "kultur" som om det vore oföränderligt och något människan ständigt bär med sig. På så sätt hamnar hennes resonemang farligt nära en förståelse av kultur som något lika statiskt som tidigare föreställningar om rasbiologiska egenskaper.
Det ligger farligt nära det många etnicitetsforskare skulle kalla "kulturell rasism". Kultur, menar vi, måste istället ses som en process där uppfattningar om vad som verkligen utgör "vår" kultur ständigt är föremål för inre och yttre maktkamp. I detta ligger naturligtvis också att kulturell praktik och symbolik aldrig kan separeras från de ojämlika sociala strukturer som varje samhälle brottas med. Hultman är inte omedveten om att det finns kritik mot hennes kultursyn. Kritikerna avfärdar hon dock som "begreppsknådande forskare": "Som katten kring het gröt ringar de istället in problematiken - dekonstruerar begrepp som 'invandrare', 'kultur' och 'svenskt', tills ingen knappt vågar öppna munnen".
Enligt Hultman leder kritisk granskning inte till förändring. Och politiker, socialsekreterare och andra, ja de vågar inte agera av rädsla för att bli kallade rasister. Men, skriver Hultman, äntligen börjar allt fler tala i "klartext". Ett trendbrott, menar hon, inträffade när Mona Sahlin i vol förklarade att det fanns ett "knippe svenska värderingar" som det bara är för invandrare att ställa upp på. Här har Hultman givetvis en poäng; nästan alla som får tillträde till det mediala rummet idag talar ju i samma anda som Hultman och Sahlin. Trots det hävdas det likväl från en mängd olika håll - och med större emfas efter mordet på kurdiska Fadime Sahindal i januari - att det fortfarande råder ett censurerat debattklimat där de "politiskt korrekta" förbjuder folk att säga sanningen om t.ex. den kurdiska kulturens "verkliga" innebörd. Precis som i invandringsdebatten verkar det alltså även här finnas ett så kallat "lock" att lyfta. Trots att så många fortfarande hävdar att man inte lyft på locket i invandrings- och flyktingdebatten, bedriver Sverige sedan länge en politik som gör allt för att stänga gränserna för flyktingar och icke-vita invandrare. Idén om det censurerade debattklimatet har ofta använts för att angripa de progressiva röster som yttrar sig i debatten.
Vi blir därför konfunderade när vi ser en feminist som Hultman använda ett retoriskt grepp som ofta använts i uppenbart anti-feministiska syften. Man kan också fråga sig hur en feminism som länge kämpat för att förändra de förtryckande innebörderna som tillskrivits begreppet "kvinna" så lätt kan avfärda ifrågasättandet av de många vanföreställningar som ryms i dagens missbrukade kulturbegrepp? I Hultmans fall hänger detta samman med att hon vill framställa Sverige som ett land där en jämställdhetskultur råder och att denna utgör en levd erfarenhet som "vi" alla förväntas känna till. En av Hultmans huvudfrågor handlar om hur denna jämställdhetskulturs värderingar ska kunna förmedlas till (läs uppfostra) de invandrarmän som inte redan är "försvenskade". Genom denna manöver osynliggör Hultman patriarkala mönster i det svenska samhället. Patriarkatet förpassas till den invandrade befolkningen och förkroppsligas av den mytiske invandrarmannen. Hon osynliggör därmed också alla de kvinnor i Sverige som dagligen möts av sexistiska budskap som tvingar till anpassning efter patriarkala heterosexistiska normer. Att så oreflekterat konstruera svenskhet som synonymt med jämställdhet och reducera könsförtryck till ett "invandrarproblem" lär knappast förenkla den feministiska rörelsens arbete med att bekämpa könsdiskriminering och allt det våld vita svenska män begår mot kvinnor.
De föreställningar som Hultman förmedlar är varken nya eller specifika för hedersmord. Tvärtom finns det otaliga exempel på hur de genomsyrar rasismens historia. I sekelskiftets usa lynchades svarta män för att de beskrevs som potentiella våldtäktsmän. I Sverige legitimerar Bo Lundgren bombningarna av Afghanistan med att kvinnorna där skall räddas. I Danmark har vi kunnat följa en skrämmande utveckling där det ställs allt hårdare krav på "anpassning och assimilering" och skärpta asylregler med motiveringen att invandrare och deras kultur inte passar in i (den gemytliga?) danskheten. Vi känner en stark oro inför vart dagens tal om den kurdiska eller arabiska hedersmordskulturen ska föra oss. Kulturella körkort för "invandrarmännen", säger Mona Sahlin. Trots att så många vita svenska män utövar våld mot kvinnor, kan det dock aldrig bli tal om något "körkort" för dessa män. Patriarkatet finns ju numera inte längre i det "svenska". Ett körkort för alla de myndigheter och företag som regelbundet diskriminerar människor på grund av hudfärg och härkomst kan vi också glömma, för då skulle ju regeringen, migrationsverket, polisen, samt en rad företag direkt beläggas med körförbud.
Ett exempel på statlig rasistisk praktik är alla de fall där kvinnor förvägras asyl för könsrelaterade kränkningar. De föreställningar om kultur och invandrarmän som Hultman med flera har håller nu på att "fördanska" det svenska debattklimatet. Vi riskerar således en utveckling där klyftan mellan "svenskar" och "invandrare" vidgas ytterligare, med ökad rasism samt än vidrigare asylregler som följd. Vi vet sedan gammalt att utanförskap och marginalisering alltid får elakartade konsekvenser. Om vi vill komma tillrätta med tragedier som i fallet med Fadime Sahindal, måste vi förstå att en demonisering av invandrares kulturer aldrig kan vara en framkomlig väg. Om Hultman är en representant för dagens svenska kvinnorörelse är hennes utspel ett tecken på en farlig utveckling. En feministisk politik måste, menar vi, med nödvändighet också vara anti-rasistisk. Om Hultman anser att "kvinnofrågan" är kärnan för integrationspolitiken anser vi att den "anti-rasistiska frågan" kommer att vara en kärnfråga för den framtida feministiska rörelsen.
Anna Bredström doktorand, Tema Etnicitet, Linköpings Universitet
Magnus Dahlstedt doktorand, Tema Etnicitet, Linköpings Universitet
Peo Hansen forskare, Tema Etnicitet, Linköpings Universitet,
Shadé Jalali ungdomskonsulent
Paula Mulinari doktorand, Tema Genus, Linköpings Universitet
Babak Rahimi journalist
REPLIK till text om s k Hedersmord den 31 januari 2 002 på Kulturen kulturen@expressen.se maria.schottenius@expressen.se
Esref, angrip inte kurderna!
Styrelseledamot i Kurdiska Riksförbundet och chefredaktör för dess tidskrift Berbang
I en kommentar på Expressen den 31/1 hävdar journalisten, kurden en av grundarna av Kurdiska Riksförbundet i början av 80- talet, Esref Okumus att "hedern är något som varje kurd får i sig med modersmjölken även om mycket få skulle döda för i den sakens namn". Han saktar inte ner där utan gasar på och hävdar att "i verkligheten fungerar föreningarna (kurdiska) som herrklubbar för exilpolitiker".
Jag nämnde ovan, att Esref Okumus var en av dem som har spelat en stor och viktig roll i bildandet av Kurdiska Riksförbundet. Han hade då varit i Sverige ett antal år liksom de andra grundarna inklusive nuvarande ordföranden för KR, Keya Izol. Det som han då skrev om nödvändigheten av en riksorganisation för kurdiska föreningar står i vår tidskrift Berbangs (Gryning) första nummer vars chefredaktör var just Esref Okumus själv. I en lång artikel som han skrev om nödvändigheten av en riksorganisation och en kurdiskspråkig tidskrift 1982 finns inte ett enda ord om jämlikhet och inte heller ett ord om kvinnornas utsatthet. Inte ett ord om kampen mot kvinnoförtryck. Inte heller under den tid han innehade just den posten kan man läsa något om dessa frågor. Han var upptagen då med sina teorier om ett självständigt Kurdistan.
Jag sitter nu efter 20 år just på den post som Esref satt och med allt detta i minnet blir jag förvånad över hans påståenden om det kurdiska föreningslivet och hans syn på den kurdiska kulturen. Jag är ansvarig för reorganisationen av kvinno- och ungdomsförbundens organisation för att utöka deras delaktighet, representation och förstärkt styrka i Kurdiska Riksförbundet och medlemsföreningarna i enlighet med ett beslut på Kurdiska Riksförbundets 19:de årsmöte i oktober 2000 visade vi vårt missnöje med kvinnornas och ungdomarnas låga delaktighet och representation i vårt gemensamma ideella föreningsliv i Sverige. Detta beslut fattades även före mordet på Pela och i en tid då kommentarer om "hedersmord" kopplad till" kurdisk kultur" upptog löpsedlarna då. Beslutet fattades inte under några hot eller påtryckningar från media, individer eller myndigheter. Det var ett beslut som fattades av kurdiska män, valda ombud för kurdiska föreningar som Esref kallar för "herrklubbar för exilpolitiker". Dessa "herrklubbar" som Esref var med och bildade, beslutade redan 1993 att kvotera in både kvinnliga ombud till årsmötet och kvinnliga representanter till verkställande utskottet i Kurdiska Riksförbundet. Esref känner inte till det heller eftersom hans hopp om kurdiska kvinnornas jämlikhet verkar ligga i EU och inte där det finns kurdiska kvinnor!
När man inte orkar med att kämpa för sina värderingar och drar sig tillbaka bör man åtminstone vara försiktig med sina omdömen för saker och tillstånd som man inte har någon aning om. Esref drog sig tillbaka från vårt föreningsliv. Men vi fortsatte att kämpa såväl för kurdernas rättigheter i Sverige, för kurdiska folkets frihet och mänskliga rättigheter i Kurdistan och för kurdiska kvinnornas jämlikhet i det kurdiska samhället!
Å andra sidan, apropå jämlikhet, kvinnoförtryck i alla former och dess koppling med kultur vill jag påstå att Esref Okumus kan bättre än så. Han bör bl.a. genom egna erfarenheter i Sverige inse att förtryck mot kvinnor, i vilken form det än förekommer är varken kulturell- eller etniskt betingade handlingar.
Han borde också veta att "hedern som varje kurd harfått med modersmjölken" har också alla andra människor fått genom historiens gång. Han borde också kunna veta att turkiska lagar inte är representativa för kurdernas värderingar. Inte heller speglar dessa lagar de flesta av turkarnas värderingar i dessa frågor i dagens Turkiet.
De lagarna och lagstiftarna han refererar till utgör snarare orsaken till vår utsatthet, de kurdiska områdens efterblivenhet som göder just de patriarkala värderingarna som Fadimes pappa till varje pris ville behålla. Saknaden av utbildning, total förnekande av kurdisk identitet, brutalt förtryck mot det kurdiska folket föranleder till att människorna söker tryggheten i mindre sociala enheter där familjen, släkten, klanen, organisationen m.m. med sina egna regler och värderingar utgör det viktigaste skyddet även för de enskilda. Och dessa har inte något att göra med kurdisk identitet och kultur. Men långt ifrån att alla kurder har sökt eller söker tryggheten och hedern i dessa sociala enheter. Det erkänner även Esref men ändå kallar han kurder för det som han gör.
Esref vet också att kvinnornas relativa frihet och frigörelse i Sverige grundar sig på det svenska samhällets utveckling, kvinnornas utbildning och aktiva deltagande i arbetslivet och därmed en stark kvinnorörelse. Inte för att de är svenskor.
När det blåser hårt gäller det att stå stark med båda fötter i verkligheten. Vi, kurdiska män och kvinnor som har ägnat våra liv för frihet, demokrati och jämlikhet, kommer att fortsätta med den kampen oavsett om vi blir måltavlor för desperation, maktlöshet, okunnighet, ytlighet eller rent av fientlighet.
Vi finns där vi bör finnas. På mötesplatser, i föreningslokaler och möten just för att förändra attityder, utveckla demokratin och förstärka kampen för kurdiska folkets frihet, både de kurdiska kvinnornas och männens. Vi är övertygade om att vårt folks frihet inte kolliderar med kampen för våra kvinnors frihet och jämställdhet. Därför är vi ute och försvarar alla kvinnors frihet samtidigt som vi bekämpar de som grundlöst och orättvist smutskastar det kurdiska folkets strävan för frihet, jämlikhet och demokrati. Det gör vi kurdiska män och kvinnor, ungdomar och äldre tillsammans trots alla våra brister och allt motstånd. Det gör vi i Kurdiska Riksförbundet, i Kurdistans Kvinnoförbund och Kurdiska Ungdomsförbundet i samarbete och samverkan med dem som tror på förändringar i det verkliga livet och där de berörda finns. Var finns och gör Esref Okumus och de andra som predikar ute?
Den 1 februari 2002
Tragedin på Fadime få ej bli ett slag på mångfald i samhället!
Abit Dundar- Socionom
Det tragiska mordet på den unga Fadime Sahindal har väckt en känsloladdad debatt. Vi fick både höra och läsa olika förklaringar och lösningar till problemen. Bland dessa lösningar fick vi höra bl a att invandrare måste ha "medborgar körkort", "sexuell undervisning" . Man skulle omvärdera religionsfrihet och att man skulle förbjuda omskärelsen av pojkar innan sextonårsåldern. Tyvärr hela debatten präglades av enkla lösningar som innebar repressalier eller hårdare tag. De Olika förslagen hade ej något samband med händelsen att göra.
Det blev aldrig någon djupt debatt utifrån någon forskning eller studier om ämnet. Debatten dominerades av vissa "invandrare" som fick säga vad de ville utan blev ifrågasatta av debattledarna. Om de debattörerna hade varit svenskar hade man kanske kallat de flesta antingen "sjuka" eller med invandrarfientliga åsikter och att man skulle ifrågasätta deras värderingar. Hur kom det sig att man inte gjorde i detta fall?
Varför blev debatten ytligt och känslostyrd? Vad är det som gjorde att man bara hade "invandrardebattörer"? Anser man att detta problem är ett invandrarproblem? Man har flera frågor men ej något entydig svar. Men det är enda svar jag fick i debatten var att "andra kulturer" som var i konflikt med "svenskheten". Föräldrar som kommer från Mellanöstern, utifrån generaliseringen, känner sig utpekade. Utifrån debatten kommer kanske inte många att kunna våga använda sitt föräldraskap i uppfostran.
Familjer som har flytt till ett annat land hamnar i utsatta situationer oavsett generations- och kulturkonflikter. Detta har med starka samband med komplexa sociala omständigheter att göra. Och det tar sig i uttryck i relationsproblem mellan föräldrar och barn. Konsekvenser av debatten kan bli att många problem som orsakas av psykosociala problem kan det framställas som kulturkonflikter. Detta kommer att leda till att man leta efter orsakarna utanför Sveriges gränser utan att se som ett samhällsproblem. Hjälpa föräldrarna!
De flesta studier betonar vikten av ungdomarnas goda relationer till föräldrarna. Barnuppfostran som grundar på kärlek och dialog är en viktig förutsättning för detta. De flesta föräldrar vill sina barns bästa, oavsett etnisktillhörighet, men olika omständigheter kan göra det svårt för föräldrar att alltid fungera väl i föräldrar rollen. Förhållanden som har med familjens sociala och ekonomiska ställning att göra kan i hög grad påverka hur relationerna i en familj utvecklas. När föräldrarna lyckas med att hitta en balans mellan de egna värderingarna, traditionerna och det nya samhällets kan barnen känna trygghet i både hemlandskulturen och den svenska kulturen. Ungdomar kan med stöd från sina föräldrar, utveckla sin egen identitet med förankring både i sin egen etniska grupp och i det svenska samhället.
Föräldrar ska vara för samhället en viktig utgångspunkt för att ungdomar ska må bra och därför behöver föräldrar till ungdomar i utsatta situationer stöd, inte minst i form av förebyggande insatser eller i form av rådgivning. Alla föräldrar kan behöva stöd och vägledning vad gäller uppfostran, ungdomars identitetsutveckling. Det kan handla om stöd i den förändringsprocess som flytten till ett nytt land kan innebära.
Idag fokuseras hjälpen mycket kring just ungdomen. Föräldrar får aldrig något stöd och ses ej heller något resurs. Om föräldrar i tid får råd och stöd kan många problem förebyggas. Föräldrar måste få möjlighet att vända sig till någonstans utan att känna sig hotad med olika lagstiftningar.
Det hjälp som finns är utformad utifrån svenska familjer och det måste utformas på nytt. Det handlar om att utveckla ny mångfalds kompetens inom socialtjänsten, skola och sjukvården. Jag personligen tror på jämställdhet, solidaritet mellan olika kulturer. För att vi ska ge mångfalden en chans, måste vi se kulturer som berikar varandra, inte som belastning.
Tel: 08-644 66 22
Fax: 08-650 21 20
Berbang Box 5013, 131 05 Nacka
Ansvarig utgivare
Layout